Flyttade till Hörröd no 2, p 19, från Hörröd no 7 1904. Fru Bengta Persson, Hörröd, maka till f. d. skräddarmästare Per Persson, fyller i morgon söndag åttio år. Hon är född i Ryet, Huaröd. Redan i mycket unga år kom hon ut att tjäna sitt bröd på egen hand,och hon hade b. a. plats som mejeribiträde. År 1890 ingick hon äktenskap med skräddarmästare Persson, och nu ägnade hon sig på ett verkligt förtjänstfullt sätt åt hemmet. Vid sidan om hemmets skötsel - som dock aldrig fick försummas - arbetade hon med att väva, och hennes alster försåldes i bygderna. Dessutom var hon mycket anlitad som hjälp i hemmen. Makarna Persson ha fostrat upp 8 barn, av vilka 7 ännu leva och arbetat sig upp till en god ställning i samhället. Fem av dem äro bosatta i Malmö. Då fru Persson nu fyller åttio år kan det utan överdrift sägas om henne, att hon är en kvinna av den verkligt "gamla stammen". Hon har knappast varit sjuk en enda dag i hela sitt liv. Visste man det inte, skulle man knappt kunna tro, att hon är 80 år. Hon sköter ännu sitt hem på ett mönstergillt sätt - både matlagning, städning och tvätt klarar hon - bra gjort av en 80-åring.

90-årig Hörrödsbo berättar ungdomsminnen:

På bara fötter - i hemvävd stass - vi dansade "runtenom" och "skinnkompass".

Pressfrihet är väl något som vi lite var sätter värde på att det finns. Men just idag finns det en som torde vara i synnerligen stort behov av pressfrihet - och det är skräddaren i Hörröd. Ty om man inte räknar allt för mycket fel så lär det på hans bord idag inte gå att pressa den allra minsta lilla grytlapp bara för alla kaffekoppar, blommor, tårtor och spettkakor som det kommer att bli belamrat med. Och anledningen till denna ovanliga tillställning är helt enkelt den att hr Perssons mångåriga husföreståndarinna, fru Bengta Persson, fyller nittio år idag. Vi hälsade på hos jubilaren för några dagar sedan och det vi då såg och hörde kom en allt häpna och begrunda och och göra reflexionen: Hurudan ska då inte vår ungdom vara om nittioåringarna, pigga som ekorrar far omkring i huset och styr och ställer för kafferep i stor skala, tvättar, lagar mat, diskar och sköter hemmet med två personers hushåll precis som vilken hemmafru som hälst. Och till råga på alltihop så sa hon: - Det är väl ingen konst när man är frisk som en nötkärna och kan jobba som vanligt om dagarna och sova som en stock om nätterna... Hemma i backstugan I Ryet seglade träskorna på golvet. - Nähä, höll man på att säga, men kom så att tänka på det fru Persson förut sagt om att hennes barndomshem var en backstuga i Ryet i Huaröd, där vattnet ibland i tjällossningen om vårarna stod flera decimeter högt över stuggolvet och träskorna simmade omkring emellan bords- och stolsbenen som små eskimåkajaker i miniatyr och mycket sällan råkade segla förbi sängen just i det psykologiska ögonblicket, när de skulle träs på fötterna om morgnarna. De yngre generationernas myckna jäkt efter "rum med tillgång till bad" behövde fru Persson i sin ungdom alltså inte alls jäkta efter, det kom så att säga av sig självt precis när som hälst, vilket gjorde att fru Perssons mor en dag sa ifrån att: Nu får det vara slutbadat för vår del! Nu flyttar vi "stuan" ut på logen och så flyttar vi logen in i stuan istället ... Men att det där badandet såväl som det tio personer trångbodda livet i en backstuga - även om stugan ibland flyttades ut på logen - kunde vara så värst hälsosamt betvivlade man förstås rätt skarpt. Och efter att också ha hört att fru Persson ibland steg upp och gick till sitt arbete på åker och äng redan klockan 4--5 på morgnarna och inte återvände till "badrummet" förrän vid 9-10-tiden på kvällarna, så ansåg man det motiverat att fråga om hälsan varit av samma prima beskaffenhet som vid de nittio... Har aldrig sökt annan doktor än Brännerista-Bengta i Skärhus. - Jag har aldrig i mitt liv varit sjuk, försäkrar nlttioåringen. Och häller aldrig sökt doktor - utom Brännerista-Bengta i Skärhus förstås, tillägger fru Persson, precis som om det hörde till vanligheten att man sökte den "doktorn" även för annat än bälsans skull. - Men Bengta i Skärhus var väl duktig till att bota ont, har man hört sägas'? - Javisst! Hon var både doktor och detektiv, intygar fru Persson och fortsätter: Jag minns en gång att en drummel tagit sig för att en natt på okynne fylla ett stackars ensamt fruntimmers brunn med sten. Men bon gick och talte om saken för Bengta i Skärhus. Och vad bon gjorde vet man inte, men söndan efter när allt kyrkfolket gick förbi, då stod det en och rensade brunnen. Och ni kan tro han va svett innan han fick den tom ... Men den "gamla goda tiden" var också den "gamla glada tiden". Och i förvissning om att fru Persson också har en del glada minnen från sin ungdomstid, så ber vi henne plocka fram en delsådana också. - Tja, vi hade säkert lika roligt förr som nu. Det var spel och dans på en jordbana i Ekebacken i Huaröd och där "gick" och "hasade" man sig inte fram - där dansade man alla de gamla fina danserna från Reinländer och Kadrilj till Runtenom och Skinnkompass. Fru Persson dansade sig till en skräddare och ett dragspel.

- Och musiken var från bygden? - Ja, det var för det mesta Strömbergarna som satte fart på "sprallegubbarna". Dom spelade nästan lika bra som Brolinarna - ett tatarkapell borta från Illstorpshållet - som var bland de bästa bygdemusikanterna häromkring. Men Strömbergarna voro mycket duktiga dom också. De voro bröder. Per spelade dragspel, Nils fiol och Johan höll takten. - Och vilket instrument gillade Ni bäst? - Dragspelet så klart, eftersom jag gifte mig med Per så småningom! - Så Ni gifte Er till ett dragspel. Sen var det väl slutspelat för Persa del? - O nä, han spelade mycket sen också. Han var skräddare till yrket och det försörjde vi oss på. Det kunde man nämligen göra på den tiden vilket knappt går numera. - Då hade er man gott om arbete? - Jadå! Isynnerhet när klöverhösten stundade för då skulle alla människor ha nya linnebyxor till den första slåtterdagen. Och den dalen brukade förresten byamusikanterna gå och möta höstafolket.

Begravd på Hörröds kyrkogård.