Maria II (engelska: Mary II), född 30 april 1662 på St. James's Palace, London, död 28 december 1694 på Kensington Palace, var regerande drottning av England, Skottland och Irland från 1689 till 1694. Hon var dotter till Jakob II och Anna Hyde. Maria, som var protestant, tillträdde som drottning efter den ärorika revolutionen, som ledde till att hennes far, katoliken Jakob II, avsattes. Maria regerade tillsammans med sin make och kusin Vilhelm III, som blev ensam regent efter hennes död. Under större delen av sin regeringstid hade hon ingen egentlig makt, men hon härskade över riket när hennes make var utomlands och krigade.

Maria, som föddes i London, var äldsta dotter[1] till hertigen av York, den framtida kung Jakob II av England , och hans första fru Anna Hyde . Marias farbror var kung Karl II och hennes morfar, Edward Hyde, 1:e earl av Clarendon, under en lång period Karls främste rådgivare. Hennes föräldrar fick åtta barn, men bara Maria och hennes lillasyster Anna överlevde tills de blev vuxna. Hertigen av York konverterade till katolicismen 1668 eller 1669, men Maria och Anna fick en protestantisk uppfostran, i enlighet med kung Karl II:s beslut. Marias mor dog 1671. Hennes far gifte om sig 1673 med katoliken Maria av Modena, även känd som Mary Beatrice d'Este. Vid femton års ålder trolovades Maria med den protestantiske ståthållaren och prinsen av Oranien Vilhelm III. Vilhelm var son till hennes faster Maria, prinsessa av Oranien och Vilhelm II av Oranien. Karl II motsatte sig först förbundet med en nederländsk härskare, och föredrog att Maria skulle gifta sig med arvingen till Frankrikes tron, Dauphin Louis, men senare godkände han det, då en koalition med nederländarna blev mer politiskt fördelaktigt. Efter påtryckningar från parlamentet gick hertigen av York med på giftermålet, och trodde felaktigt att detta skulle öka hans popularitet bland protestanter. Kusinerna Maria och Vilhelm gifte sig i London 4 november 1677. Maria reste till Nederländerna, där hon bosatte sig med sin man. Hon fick inget lyckligt äktenskap. Hennes tre graviditeter slutade med missfall eller dödfödda barn. Hon blev populär bland det nederländska folket, men hennes man försummade henne eller behandlade henne rentav illa. Vilhelm hade länge ett förhållande med Elizabeth Villiers, en av Marias hovdamer.

Sedan Karl II dött utan inomäktenskapliga barn 1685 blev hertigen av York kung som Jakob II i England och Irland, och som Jakob VII i Skottland. Han hade en kontroversiell religionspolitik och hans försök att införa religionsfrihet för icke-anglikaner togs inte väl emot. Flera protestantiska politiker och adelsmän började förhandla med Marias man redan 1687. Efter att Jakob tog det katastrofala steget att tvinga anglikanska kyrkomän att läsa Declaration of Indulgence — den proklamation som erbjöd religionsfrihet åt oliktänkande — från sina kyrkor i maj 1688 blev han ännu mycket mer impopulär. Allmänhetens oro ökades när Jakobs fru, drottning Maria, födde en son — James Francis Edward — i juni 1688, eftersom sonen, till skillnad från Maria och Anna, skulle uppfostras som katolik. Vissa hävdade att pojken var ett "understucket barn" som i hemlighet hade förts in som ersättning för drottningens dödfödda barn. Trots att det inte fanns några bevis för anklagelsen ifrågasatte Maria offentligt om pojken var legitim, vilket ledde till en brytning med hennes far. 30 juni bad de "odödliga sju" (Immortal Seven) i hemlighet Vilhelm III, som då befann sig i Nederländerna tillsammans med Maria, att komma till England med en armé. Till en början var Vilhelm tveksam. Han var avundsjuk på sin frus ställning som arvtagerska till Englands krona och fruktade att hon skulle bli mäktigare än han. Maria övertygade dock sin make att hon inte brydde sig om politisk makt. Vilhelm gick med på att invadera England. Hans intentioner blev allmänt kända i september 1688, och den nederländska armén landsteg den 5 november. Det engelska folkets förtroende för Jakob var så dåligt att de inte försökte rädda sin kung. 11 december försökte den besegrade kungen fly, men blev tillfångatagen på vägen. Ett andra flyktförsök 23 december lyckades. År 1689 sammankallades ett konventsparlament av Vilhelm och detta diskuterade hur man borde agera. Vilhelm av Oranien kände sig osäker på sin ställning; han ville regera som kung, snarare än som gemål till en drottning. Det enda tidigare fallet av samregentskap var från 1500-talet: När drottning Maria I gifte sig med den spanske prinsen Filip kom man överens om att den senare skulle ta titeln kung. Men Filip II var kung endast så länge som hans fru levde och begränsningar av hans makt infördes. Vilhelm krävde dock att få fortsätta att vara kung även efter sin hustrus död. Vissa personer föreslog att Maria skulle bli ensam regent, men hon var lojal mot sin man och avböjde. 13 februari 1689 antog parlamentet Declaration of Right, i vilket det avgjorde att Jakob genom att försöka fly den 11 december 1688 hade abdikerat och att tronen därmed blev vakant. Parlamentet erbjöd kronan inte till Jakobs äldste son, James Francis Edward (som skulle ha varit tronföljare under normala omständigheter), utan till Vilhelm och Maria som samregenter. Detta var emellertid på villkor att "det enda och hela utövandet av den kungliga makten endast skulle vara hos och utföras av den nämnde prinsen av Oranien i namn av de nämnda prinsen och prinsessan under deras delade liv". Biskopen av London, Henry Compton, krönte Vilhelm och Maria tillsammans i Westminster Abbey 11 april 1689. Vanligtvis utförs kröningar av ärkebiskopen av Canterbury, men den dåvarande ärkebiskopen, William Sancroft, vägrade erkänna avsättningen av Jakob II. På kröningsdagen uttalade slutligen Skottlands ständer, som var mycket mer delade än Englands parlament, att Jakob inte längre var kung av Skottland. Vilhelm och Maria erbjöds den skotska kronan och tog emot den 11 maj.

I december 1689 antog parlamentet ett av de viktigaste konstitutionella dokumenten i Englands historia, Bill of Rights. Denna åtgärd, som upprepade och bekräftade många bestämmelser från den tidigare Declaration of Right, upprättade begränsningar av det kungliga prerogativet och förklarade bland annat att regenten inte kunde upphäva lagar som antagits av parlamentet, ta upp skatter utan parlamentets godkännande, inskränka petitionsrätten, värva en stående armé i fredstid utan parlamentets godkännande, förvägra protestantiska undersåtar att bära vapen, otillbörligt blanda sig i parlamentsval, straffa ledamöter av något av parlamentets kamrar för något som sagts under debatten, begära överdrivna borgenssummor eller utdela grymma eller ovanliga bestraffningar. Bill of Rights tog också upp frågan om successionsordningen. Efter att endera Vilhelm eller Maria dött skulle den andra fortsätta att regera. Därnäst i tronföljden kom de barn paret eventuellt skulle få, sedan Maria II:s syster, prinsessan Anna, och hennes avkomma. Slutligen skulle de barn som Vilhelm eventuellt skulle få i ett senare äktenskap inkluderas i tronföljden. Från 1690 och framåt var Vilhelm ofta utanför England, först därför att han krigade mot jakobiter på Irland. Medan maken var borta utövade Maria regeringsmakten i riket. Hon visade sig vara en sträng härskare, som beordrade att hennes egen onkel, Henry Hyde, 2:e earl av Clarendon, skulle arresteras för att han konspirerade för att återinsätta Jakob II på tronen. 1692 avsatte hon och fängslade den inflytelserike John Churchill, 1:e earl av Marlborough på liknande grunder. Avsättningen minskade hennes popularitet något och skadade hennes förhållande till sin syster Anna. Vilhelm hade krossat de irländska jakobiterna omkring år 1692, men han fortsatte att vistas utomlands därför att han förde krig mot kungen av Frankrike, Ludvig XIV. Vilhelm var vanligen borta från vår till höst varje år. När hennes make var borta agerade Maria i eget namn men enligt hans råd. När han var i England avstod Maria helt och hållet från att lägga sig i politiken. Hon deltog dock i kyrkans angelägenheter och var särskilt engagerad i kyrkliga utnämningar. Hon dog av smittkoppor 1694. När hon dött fick barockkompositören Henry Purcell från England i uppdrag att skriva hennes begravningsmusik, med titeln Music for the funeral of Queen Mary. Denna olycksbådande marsch har senare använts i andra sammanhang, exempelvis som huvudtema i filmen A Clockwork Orange.

Maria II efterträddes av Vilhelm III. Den tronföljd som upprättades av Bill of Rights utplånades nästan; Maria och Vilhelm hade inga barn, alla prinsessan Annas barn hade dött, och det verkade osannolikt att Vilhelm skulle gifta om sig. Därför ansågs det nödvändigt att anta Act of Settlement 1701, som föreskrev att kronan skulle gå till den närmaste protestantiska släktingen, Sofia av Hannover, och hennes arvingar. När Vilhelm III dog 1702 efterträddes han av Anna, som i sin tur efterträddes av den då avlidna Sofias son, Georg I. (wikipedia)