Med sin fru, Anna.

Med bland andra sin fru, Anna.

Flyttade till Höghult 2, p. 194 19/11 1889. Flyttade till Webeck no 1 & 2, p. 25 15/11 1890. Flyttade till Huaröd, Hensma no 4, för att bo med makan Anna 14/11 1893. Bodde i Abullaberga vid folkräkningen 1900. "Förre arrendatorn Mårten Jönsson, östra Sönnarslöv, fyller den 2 juni 80 år. Ett samtal med honom ger en bortskämd nutidsmänniska åtskilliga tankeställare. Den vakne och vitale 80-åringen har både humorns gåva och berättandets konst, och man lyssnar gärna till de glimtar han ger av ett i högsta grad arbetsamt och strävsamt liv. Mårten Jönsson är född i Huaröds församling, där föräldrarna hade ett torp. Barnaårens program var det för den tiden vanliga: skolgång några månader på vintern, och vakttjänst från vår till höst. Mårten blev vaktepåg vid sju års ålder, och ett minne från hans första år hos främmande har etsat sig in i hans minne. I en avbalkning i stallet hade han tillsammans med gårdens dräng sin sängplats, enligt tidens sed fylld med halm. En lördagskväll, då drängen var och dansade, vaknade den lille "hören" i sängen. Han drog dynan över huvudet, och när skräcken småningom släppte, blev han på det klara med, att en häst kommit lös och nu som bäst kalasade på sänghalmen. Vaktpojken blev i 14-årsåldern dräng med arbetsdag från kl. 6 på morgonen till 8 på kvällen. Vintermånadernas tröske med slaga började förstås redan kl. 3 på natten vid skenet från en trälykta, där veken ibland "kasade" ner. "Då", säger Mårten, "var det bara att sätta lyktan hårt i loggolvet, så åkte veken upp igen." Här bör kanske nämnas, att Mårten vid 14 års ålder å Högbults boställe ensam fick sköta 27 kor, bära drank i spannar o. s. v. Då Mårten Jönsson var 22 år gammal, gifte han sig och fick då en livskamrat, som troget stod vid hans sida i de många arbetstyngda åren. Tolv barn födde hon till världen, och nio av dem lever, och alla ha de på ett synnerligen hedersamt sätt fyllt fjärde budets gamla maning om aktning och lydnad.År 1898 arrenderade Mårten Jönsson ett, som han själv påstår, "dåligt torp", i Abullaberga. Där kämpade han i 13 år med sten och försakelser och fann snart, att jorden inte gav familjen tillräckligt i pengar. Den händighet, som än i dag in i ålderns höst följer honom, kom nu till sin rätt. Sommar och höst for han till slättens betfält, och under de långa vinterkvällarna tillverkades träskor. Jubilaren har, inom parentes, lovat undertecknad, att till sommaren, då kommunfilmerna skall börja upptagas, posera som "träskomagare" framför kameran. Mårten Jönsson har även arbetat i brännerier, som byggnadssnickare m. m.

År 1911 blev Jönsson Sönnarslövsbo. Då flyttade han med familjen till Toarödshus, ett arrendeställe under Maltesholm. "Och det var en snäll greve", betonar 80-åringen, härmed åsyftande framlidne greve Jacob De la Gardie. Nedskrivaren av dessa rader kan ävenledes betyga, att arrendatorn av Toarödshus var en mycket hygglig man. Naturen uppe i skogen, jord och djur älskade han, och det gick den präktiga familjen väl i händerna. 1936 lämnade Mårten Jönsson jordbruket och flyttade till dottern Anna, gift med skogsarbetaren Anders Aug. Olsson, Sönnarslöv. Följande år miste han sin maka. Då hans son, skräddaremästaren Per Mårtensson, 1946 i Sönnarslöv byggde egen villa, flyttade han, jämte sonen Edvard, dit. "Och alla är snälla mot mig, och jag har det så bra, så bra", säger Mårten Jönsson, med ett leende, som mer än alla ord vittnar om en lycklig ålderdom. Trots allt slit och släp, all möda och alla bekymmer för bröd och framtid, som varit dagliga problem under verksamma år, har 80-åringens förnöjsamma sinne aldrig svikit. Hans livs melodi har icke bara varit svett och spända muskler och plogbillens skärande gnissel i åkerlapparnas stenar, utan även fågelsång, blå himmel och glädje i hjärtat. Och där glädjens flagga alltid svajar i topp, där går allt i livet bra, och där blir också solnedgångens år fyllda av frid och ro." /Edvin Lagerholm (Siri Mårtenssons tidningsartikel i samband med Mårtens 80-årsdag)

Abullaberga

Huset köptes på ofri grund och jord arrenderades. På torpet i Abullaberga fick man besök av "tattare" som ville övernatta, vilket Mårten motsatte sig. Det slutade med att han sköt med saltskott efter dem. Sedan dess hade han en hagelpatron laddad med grovkornigt salt för att avskräcka ovälkomna gäster. Familjens valp blev en gång överfallen av "tattarnas" hund. Valpen klarade sig och blev stor. Då kom han ihåg överfallet och bet ihjäl "tattarhunden". Man fick själv vara polis och freda sig. Läkare och medicin

Inte heller hade man råd att söka Dr Alling i Tollarp eller köpa någon medicin. Herman fick ett sår på ena benet, som förorsakade blodförgiftning. Han dog 7 år gammal, men skulle troligen ha kunnat räddats av doktorn. Vid denna tid stod kloka gummor och gubbar för den medicinska vården. Av dessa kan nämnas Gravakarna, Schevragubben, Åsumsgubben och Beinta. Behandlingen var dels traditionell folkmedicin men oftast även ren vidskeplighet. T.ex.vid B-vitaminbrist rakitis eller engelska sjukan skulle man dra barnen under en rot i skogen. Vårtor skulle gnidas med en fläsksvål, som sedan skulle kastas på ett visst ställe. Till Toarödshus Torpet i Abullaberga var magert och kunde ej i längden försörja den stora familjen. År 1911 övertog Mårten och Anna Toarödshus. Det var ett arrende-torp på 10-15 tunnland under Maltesholms gods ägt av greve Jakob de la Gardie. Bland namnen på åkrarna kan nämnas långåkern, kungsskogsåkern och kärret. Torpet låg vid denna tid ganska avsides i ett skogigt område. Tidigare hade det funnits mindre med skog men mer betesmark, småodlingaroch backstugor i området. Treårige sonen Ville var med på flyttlasset till Toarödshus. Han minns att man körde från Huaröds-vägen förbi Skrivarebögerna. Då skrek hans farbroder Per "Vänd, Maurten vänd !" Per trodde man kört fel och kommit långt ut i ödemarken. I nedre Toarödshus strax invid bodde Nils Olsson. Annars var det cirka en km till närmaste grannfamiljer i Korrehultet och Getahuset. Nordväst om Toarödshus låg öppna fåladsmarker (gemensamma betesmarker för tamdjur), där bönderna från bl.a.Åsum och Åsumtorp hade betesdjur under somrarna. Dessa marker köptes av Maltesholm i början på 1950-talet och blevdå skogsplanterade och försedda med väg. Ström drogs aldrig in i Toarödshus.

Skolgång Barnen gick i skola i Östra Sönnerslöv. Ville tyckte att skolvägen var en hel mil lång. Fågelvägen är det 4,5 km och höjdskillnaden är c: 150 meter. Skolvägen gick rakt ner genom skogen förbi Kurrehultet och Sjön. Vintertid hände det att Mårten plogade. Värst var det vid blötsnö, då snön klumpade under träskorna, så man fick knabba av klumparna mot trädstammarna längs stigen .. Det är svårt att tänka sig 6-7 -åriga barn vandra till skolan under dessa förhållanden. När våren kom gömde man träskorna en bit hemifrån och sprang barfota tillskolan. Anna har berättat att hon ej deltog i syslöjden på vintern. Detta fOr att hon skulle kunna få sällskap med sina bröder, då de gick hem i mörkret genom skogen. Att ensam möta en älg i skogen i mörkret var ju kusligt.

Livets nödtorft Hårt arbete och stort födgeni måste ha krävts för att klara en så stor familj på ett torp i skogen. Kontantinkomsten var liten och man levde på självhushåll. Man hade två hästar (Pelle och Dali, som fick föl), sju kor och ett antal får, gäss och höns. En häst kostade då tre till fyrahundra kronor, vilket motsvarade fyra till fem årslöner. På grund av det långa avståndet till mejeriet kunde man inte sälja mjölken. Den användes därför till att göra smör och ost och restprodukterna gick till kalv och grisuppfödning. Den varma mjölken kördes genom en handdriven separator. Man fick då grädde och skummjölk. Grädden omvandlades till smör i en kärna som drogs med vev. Barnen fick ta med smör, ost och ägg när de gick till skolan. Produkterna lämnades in i affären, där man köpte förnödenheter man inte kunde producera hemma. På vintern kunde det ibland bli så kallt i ladugården att man fick ta in de minsta griskultingarna till spisvärmen i köket. Man slaktade en gris två gånger om året och åt saltat och rökt griskött. Ingen svält rådde och man hade alltid fläsk. Höns och gäss gav färskmat, som även höken och räven tyckte om. Edvard grävde en damm till gässen. Fåren klipptes och ullen tvättades och kardades. Anna och döttrarna spann garn för vävning och stickning. Av vadmallstyget sydde man varma menjämilirt med våra moderna tyger föga slittåliga kläder. Strumpstoppning, lagning och lappning var ett drygt arbete för mor och barn. Själv fick jag som barn ett par mycket stickliga långa ullstrumpor. Gunhild Holmberg anställdes som piga när de båda döttrarna flyttat hemifrån. Penninginkomster Mårten arbetade i skogen med hästarna och skaffade sig kontantinkomster till arrendet. Han var även mycket händig och tillverkade potatisplockningskorgar av enebuskar, kvastar av björkris och träskor av alträ. För att inte träskorna skulle skava på ovansidan av fötterna satte han dit pudor. Dessa var gjorda av läder och stoppade med svinhår. Barnen fick gå i träskor under hela skoltiden. Först när de började tjäna egna pengar fick de råd att köpa läderskor. Amanda köpte konfirmationsskor till Ville. Folktro Mårten var intresserad av naturen och han försökte hålla efter skatorna till skydd för småfåglarna. Anna tyckte inte om att han sköt skator och sa att det bringade otur. En ko dog vid kalvningen. Anna skyllde på Mårten för att han skjutit skator. Vidskepelsen var stor. Barnarbete och lek Med tiden växte barnen upp och fick tidigt delta i arbetet, vilket var en nödvändighet för familjens existens. Vid ett tillfälle klagade barnen på den svåra hettan i värmeböljan under höskörden. Då sa Mårten: Klaga inte, tänk på den fruktansvärda kylan i vintras, när vi körde ved i skogen. Tiden för lek var sparsam, men var finns barn utan lek. Man rullade t.ex."tynge" nerför en backe. Ville åkte en gång kana ner i gödselstan. Han fick en fysisk uppsträckning av sin far. Detta är det enda tillfälle fadern gick handgripligen tillväga mot sonen. Leksaker tillverkades av träbitar som blev över från Mårtens snickeriarbeten. Ungdom och nöje Efterhand som barnen gått ut skolan började de arbeta antingen hemma eller hos andra. Ville började som vaitepaug (vaktpojke ) till Anders Månssons. Han hade då nära till konfirmationsläsningen. Edvard var hemma och arbetade och man hade då tre hästar. Ungdomarna roade sig och tog ut på dans vid Killan i Gräsma. Man gick vanligen och kunde därför inte besöka avlägsna dansställe. Cyklar med karbidlyse började efterhand att komma i bruk. De var dyra och endast överkomliga för ungdomar med god inkomst. Mårten lärde sig cykla först i 70-årsåldern. Toarödshus efter Mårten År 1936 efter 25 år i Toarödshus bröt Mårten och Anna upp, då de var 65 och 67 år gamla. Sonen Ville övertog Toarödshus på ett tioårskontrakt. Han brukade även Getahuset och en åker på Toarödsvånga. Ville lämnade torpet 1942, då han inte ville att hans barn skulle ha lika lång skolväg som han själv haft. Efter ytterligare en arrendator ställdes Toarödshus öde för att i mitten av 50-talet rivas och skogsplanteras. Kärråkern blev uppdämd till en sjö och vägen från Huarödsvägen satt under vatten. Hos dottern Anna Efter överlåtelsen flyttade Mårten, hustrun Anna och Edvard till en lägenhet på dottern Anna Olssons småbruk. Han hjälpte till med lantbruket och djuren. Mårten byggde för egen hand även en egen verkstad med eldstad. Här tillverkade han karar (korgar av enebuskar) och limar(kvastar av björkris), som han sålde till lantbrukare Hans modell av 100-literskorgar var låga så att de inte skulle välta omkull. Han var mycket händig och som son till Anna och Anders Olsson fick jag lära mig mycket av honom. Nils Mårtensson och jag besökte Toarödshus då det stod öde. Nils visade då ett smart dörrlås som Mårten egenhändigt tillverkat. Nils kommenterade uppfinningen med orden "Nöden är uppfinningarnas moder". Mårtens moraliska, känslomässiga och ekonomiska fostran av mig har satt djupa spår. Hustrun Anna minns jag ej, då hon hastigt avled i en hjärtattack 1937. Hos sönerna Per och Edvard År 1947 byggde Mårten, Edvard och Per gemensamt ett modernt tvåfamiljshus. Han närmade sig nu 80-årsåldern men var fortfarande aktiv. Han rev Kurrehultet och använde byggmaterialet till uthus och verkstad vid den nya bostaden. Under rivningen fick han en vägg över sig och bröt en del revben. Hälsan var annars god med undantag aven smärre hjärtattack och muskelvärk som han botade med egenhändigt tillverkad salva och plåster. Som stimulansia använde han snus i näsan. Snuset förvarades på en salubrinflaska. Mårten gick sammanlagt cirka ett år i skola. Han läste dock mycket på äldre dar, och plöjde igenom det mesta på biblioteket. Ålderns höst Mårtens liv ändades i oktober 1960 nära 90 år gammal. Han hade då en tid varit sjuk i cancer, som startat från ett födelsemärke på bröstet. Han vårdades av sin svärdotter Ulla och en tid på onkologiska kliniken i Lund. Jag besökte honom där, då jag vid denna tid läste i Lund. Vi pratade om gamla och nya tider. Mårten kom från barnaåren väl ihåg Bismark och Garibaldi. Den förstnämnde ogillade han men den andre var en bra karl. Han tyckte det var konstigt att man förstört god åkermark med att bygga motorvägen Malmö-Lund och att man nu odlade det svåra ogräset agerkaul(i verkligheten raps som han skämtsamt benämnde åkersenap). Mårten som alltid varit lugn, humoristisk, snäll och vänlig bar sin sjukdom med stort tålamod. Någon vecka före hans bortgång besökte jag honom och talade om att min fru låg på BB och väntade vårt första barn. Mårtens kommentar var då. Då går du nu på gåsabacken. Det har jag gjort många, många gånger.( barnmorskan körde ut männen på gåsabacken när barnen föddes) Så gick morfar bort och ny generation föddes. (Karl-Åke Olsson)

Mårten med alla barnen 1958.