Folkungaätten, sedan Johannes Messenius (1616) gängse beteckning för den ätt, till vilken hörde konungarna i Sverige 1250–1364, Norge 1319–87 och Danmark 1376–87. S Bolin visade 1935, att Messenius' terminologi vilar på en i slutet av 1400-talet efter äldre källor från Varnhems kloster utredigerad men endast i 1500-talsavskrifter bevarad uppteckning, enligt vilken dessa konungars stamfader Birger jarl härstammade från personer med förnamnet Folke liksom vissa mot Birger jarl och hans söner upproriska 1200-talsstormän, som i samtida, källor kallas folkungar. Bolin och efter honom E Lönnroth menade i anslutning till R Pipping, att folkungar var ett partinamn liksom de samtida visserligen icke på personnamn bildade norska partibeteckningarna heklungar, kuvlungar, ribbungar och slitungar och ursprungligen betecknade, anhängare till den i slaget vid Gestilren 1210 stupade jarlen Folke, i sammanhang med vilken ifrågavarande partinamn tidigast uppträder. Sistnämnda faktum torde vara ett avgörande hinder för F Dovrings och A Schücks 1952 resp 1957 framförda förslag till andra etymologier för beteckningen folkungar. S Carlsson sammanställde 1953 folkungarna med den samtida isländska släktkonfederationen sturlungarna och visade, att de flesta av de såsom folkungar i äldre källor betecknade stormännen var befryndade med eller härstammade från Folke jarl, om man, såsom under medeltiden icke var ovanligt, även medräknar härstamning på mödernet, samt att starka indicier talar för att denne verkligen tillhörde samma ätt som Birger jarl. Enligt den ovan åsyftade 1400-talsuppteckningen, vars avskrifter utgivits i parallelltryck av N Ahnlund 1945, härstammade F från hedningen Folke filbyter, av vars tre söner Ingemund, Halsten och Ingevald den sistnämnde blev fader till en Folke »grossus» (den tjocke enligt den äldsta översättningen, Olaus Petris). Dennes son Bengt snivil blev enligt denna uppteckning fader till jarlarna Birger (brosa) och Karl (den döve) samt till Magnus minnesköld. De båda äldsta av dessa generationer är icke kända från andra källor, om man bortser från A Schücks påpekande 1952 av namnet Ingevalds förekomst på en runsten vid Bjälbo kyrka i Östergötland. Folke den tjocke nämnes även av Saxo, enligt vilken han var »Sveticae gentis nobilissimus» och g m den danske konungen Knut den heliges dotter Ingegärd (»Ingertha»). Enligt Saxo, vilken också uppger Folke vara farfar till den med honom själv samtida jarlen Birger (brosa), hade Folke utom sonen Bengt även en son Knut, men i motsats till den ovan refererade 1400-talsuppteckningen vet han ej, till vem av dem Birger brosa var son. Att Birger brosa hade två bröder med namnen Magnus och Karl (obs ordningsföljden, som i brev vanligen markerar ordning efter levnadsålder), styrkes av bevarade brev, av vilka dock icke framgår, att den senare är identisk med den i 1400-talsuppteckningen nämnde jarlen Karl (den döve). Enligt S Carlsson kan man emellertid svårligen tänka sig, att denne skulle kunna vara någon annan, eftersom så gott som samtliga nu kända svenska jarlar från 1170-talet till 1266 tillhört F, vartill kommer, att bröderna blott namnes tillsammans under Birger brosas livstid, alltså innan Karl hunnit bli jarl. Carlsson betvivlar emellertid av kronologiska skäl, att Birger och Karl var helbröder. (Artikel riksarkivet)