Historisk ordlista

Förklaringarna är huvudsakligen hämtade från Wikipedia.

Backstugusittare, ett ålderdomligt uttryck för en person som bor i en backstuga och försörjer sig på arbete hos jordägaren. Backstugusittaren har inget krav på prestation och är ofta medellösa.

Enskiftet var en betydligt mer radikal jordreform, jämfört med det tidigare storskiftet. Rutger Maclean var den som först genomdrev enskiftet i byarna under Svaneholms gods på 1790-talet. Vid enskifte fick varje gård ett enda sammanhängande jordstycke. Gårdens byggnader flyttades från byn och placerades mitt på gårdens jord. Tack vare reformen kunde varje bonde odla sin egen jord utan att behöva ta hänsyn till vad grannarna gjorde.

Före skiftesreformerna odlades jorden gemensamt av bönderna i byn. Det var nödvändigt då en gårds ägor kunde bestå av ett stort antal jordremsor, som kanske bara var några meter breda.

I Danmark genomfördes en liknande reform, men istället för utflyttningar försökte man behålla byarna så långt det gick efter "tårtbitsprincipen" där gårdens största arealer hamnade längst bort från gården.

Enskiftet ersattes av laga skifte 1827.

Fjärdingsman var länge ett lokalt förtroendeuppdrag, men utvecklades under slutet av 1800-talet till en lägre statlig tjänst, oftast på deltid. Fjärdingsmannen biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat. Benämningen fjärdingsman (i dagligt tal tidigare oftast "fjärsman") har sitt ursprung i häradets indelning i fjärdingar. Från början tillsattes en fjärdingsman i varje fjärdedel av ett härad, men från 1850 kom standard istället att bli en fjärdingsman i varje socken. Titeln försvann 1954 men lever kvar i nostalgiskt populärkulturella alster som exempelvis Åsa-Nisse.

Frälsebonde, bonde som brukade ett frälsehemman, det vill säga en bonde som arrenderade en gård ägd av någon inom adeln. Till skillnad från skatte- och kronobönder saknade frälsebönder rösträtt till riksdagen.

Gesäll (från tyska geselle, kamrat) var under hantverksämbetenas tid den färdiglärda lönearbetaren. I Tyskland blev beteckningen geselle vanlig på 1400-talet, men spred sig först på 1600-talet till Sverige, där den undanträngde den äldre benämningen mästersven eller sven, till exempel guldsmedssven, skomakarsven.

Från 1400-talet och ända till skråväsendets upphörande 1846 innehöll skråordningarna bestämmelser om gesällernas (och svennernas) ställning. För att bli gesäll måste man först tjäna som lärpojke under en lärotid som vanligen varade mellan tre och fem år. Därtill måste man utföra en del andra prestationer såsom att erlägga "utskrivningspengar" och avgift till gesällernas kassa. Gamla seder krävde också att lärpojken skulle bjuda på traktering ("hålla skänkning") men detta förbjöds i 1720 års skråordning. I en del yrken fordrades även att lärpojken skulle visa sin arbetsskicklighet genom att utföra ett gesällprov. Om han klarade det, och därmed blev gesäll, skulle han få ett lärobrev eller gesällbrev enligt 1669 och 1720 års skråordningar.

Skråtidens arbetsordning gjorde att inte bara lärpojken, utan även den färdiglärda lönearbetaren, gesällen, var mycket nära bunden till sin arbetsgivare, mästaren. Gesällen fick kost och logi av honom och var medlem av hans hushåll. Ännu i 1720 års skråordning var det förbjudet för gesällen att bo på något annat ställe än hos sin mästare, och han fick inte tillbringa nätterna utomhus utan mästarens lov. Mästaren ägde husbonderätt över såväl lärpojkar som gesäller.

Till en början band arbetsavtalet gesällen på ett halvt eller ett helt år, men med tiden infördes en kortare uppsägningstid, vanligen fjorton dagar eller en vecka. En gesäll fick under den tid han var i en mästares tjänst inte utföra något arbete utan mästarens tillstånd, inte ens på sin lediga tid. Ingen gesäll fick ta tjänst hos någon som inte var mästare inom hans skrå, och lika litet var det naturligtvis tillåtet för honom att öppna en egen verkstad.

Hemman, äldre begrepp som i Sveriges landskapslagar och kronans jordeböcker avsåg gårdar och jordbruksfastigheter med visst mantalsvärde.

Indelningsverket var grundläggande för naturahushållningen inom staten och försvaret. Innan det svenska samhället gått ifrån naturahushållning bestod kronans inkomster i första hand av råvaru och livsmedelsprodukter, vilka inte på enkelt sätt kunde omsättas i kontanter. För att bäst dra nytta av dessa inkomster konstruerades ett system där inkomster samlades in ute i landet och fördelades direkt till ämbetsmän och befattningshavare. Ofta knöts specifika områdens avkastning direkt till någon förmånstagare. I fallet med den indelta armén och indelta båtsmän för flottan skapades rotar bestående av två till fem hemman vilka själva skaffade en soldat (eller båtsman) och underhöll denne med torp och extra stöd. Officerare fick liknande arrangemang. Exakta villkor skrevs i ett kontrakt mellan rotens bönder och soldaten.

Indelningsverket fick sin första utbildade form i det så kallade äldre indelningsverket under Gustav II Adolfs tid. I och med att reduktionen givit kronan ökade intäkter kunde Karl XI skapa ett förnyat, starkare indelningsväsen i och med 1682 års kontrakt mellan kronan och landskapen, där varje landskap förband sig att sätta upp och underhålla ett regemente om 1 200 man. Detta system kallas yngre indelningsverket. Manskapet rekryterades genom rotering (infanteriet) och rustning (kavalleriet). Bland böndernas åligganden var också att hålla kavallerisoldaten med häst. I lönen ingick ett torp, en gris om året samt utsäde till ett potatisland.

Som kompensation för sina kostnader att hålla en rustad soldat fick berörda bönder skattefrihet.

Under 1800-talet ifrågasattes indelningsverket allt oftare, naturligt nog framför allt från bondeståndets håll, eftersom det var bönder som stod för kostnaderna. De hävdade vid mitten av seklet att endast kavalleriet var stridsdugligt, medan resten bestod av uniformerade torpare. Genom ett riksdagsbeslut 1873 bestämdes det att indelningsverket successivt skulle ersättas med värnplikt. Avvecklingens avslutande del genomfördes 1901, men den siste indelte soldaten fullgjorde, trots hög ålder, fortfarande sina kontrakterade repetionsövningar vid I 8, sedermera S 1 i Uppsala ända in på senare delen av 1900-talet.

Inhyseshjon var arbetsoföra, obemedlade människor, oftast gamlingar eller handikappade, som socknens fattigvård placerat, "inhyst", hos en familj mot ersättning. Det var en lösning på orter där det inte fanns fattigstugor eller andra offentliga inrättningar för de obemedlade. Inhyseshjonet placerades hos den familj som krävde lägst betalt för att hysa hjonet.

Kyrkvärd, kyrkvärdsämbetet är den äldsta lekmannafunktionen i den kristna församlingen. Hur långt tillbaka i kyrkans historia kyrkvärdsämbetet sträcker sig vet vi inte med säkerhet. Det ekonomiska ansvaret var kyrkvärdarnas huvuduppgift. Kyrkans förmögenhet skulle noggrant förvaltas och vid påsken skulle de avlägga räkenskap för sin förvaltning. Om något av kyrkans egendom förskingrades eller slarvades bort, var de gemensamt ansvariga och återbetalningsskyldiga för den förlust som vållats. Kyrkvärdarna hade också ansvaret för sockenkyrkan, inte bara byggnation och underhåll utan även kyrkans inventarier. Den ekonomiska förvaltningen delades senare upp, så att kyrkoherden och kyrkvärdarna hade ansvaret för sockenkyrkans egendom och kassa, medan kyrkorådet förvaltade församlingens övriga egendom och medel. År 1883 kom genom ett kungligt utslag även förvaltningen av sockenkyrkans medel att överföras på kyrkorådet. Därmed hade kyrkvärdarnas månghundraåriga förvaltningsuppdrag överförts på kyrkorådet. För kyrkvärdarnas del kvarstod nu endast förvaltningsansvaret för de kyrkliga inventarierna vid sidan av de olika uppgifterna vid gudstjänstfirandet. Redan tidigt bestämdes att kyrkvärdarna skulle vara två. Kanske var detta ett listigt sätt att upprätta en kontrollfunktion, genom att kyrkvärdarna och prästen gemensamt var ansvariga imånga uppgifter och på så vis kunde hålla ett vakande öga påvarandra.

Förutom att kyrkvärden skulle vara pålitlig förutsattes han vara ekonomiskt välbeställd.

Laga skifte i Sverige beslutades år 1827 och avskaffades 1928. Syftet var att slutföra de jordreformer som påbörjats med storskiftet och enskiftet. Det räckte att en bonde i byn begärde laga skifte för att det skulle genomföras. Laga skifte var inte lika genomgripande som enskifte. I mindre produktiva områden fick ofta gårdarna ett stycke åkerjord och ett stycke skog.

Fördelen med laga skiftet var att då fick bönderna sina åkrar samlade på bara en plats och gården byggdes bredvid åkern. Då blev arbetet mer effektivt och varje gård producerade mer. Att gårdarna producerade mer berodde också på att det kom nya redskap av järn. Skiftet gjorde att bönderna inte längre var beroende av varandra på samma sätt som de varit tidigare för nu låg ju böndernas åkrar längre från varandra. Man behövde inte längre gå på någons annans åker för att komma till sin egen och många vågade nu testa nya grödor. Men många av bönderna som fick flytta ut från byn saknade under hela sin livstid gemenskapen som de hade haft förut i byn, men deras barn såg fördelen med att ha det som det blev, efter skiftet.

Lärling, kallas man tiden innan man får titeln gesäll (se ovan). Om kyrkboksförfattarna kände till denna distinktion eller om man slarvade med begreppen låter jag vara osagt.

Mantal, hemmantal, historisk, kameral taxeringsenhet eller besuttenhetsmått som utgjorde grund för beskattning.

Nämndemän är lekmän som tillsammans med en eller flera domare dömer i domstol. Nämndemän har på olika sätt medverkat i den dömande verksamheten i tingsrätterna och deras föregångare härads- och rådhusrätterna under hundratals år.

Ofärdig är ett ålderdomligt ord för handikappad.

Patronymikon, fadersnamn, är ett namn som har bildats för att markera vem ens far är. Till exempel de svenska son- och dotternamnen, Andersson, Svensson, Nilsson resp. Larsdotter, Andersdotter, Knutsdotter m.fl, vilka användes allmänt i Sverige till omkring år 1900, så även de isländska son- och dottirnamnen. Dessa skall emellertid inte förväxlas med dagens ärftliga son-namn, som är släktnamn.

I en radby ligger gårdarna i en rad längs bygatan. I samband med skiftesreformerna på 1800-talet försvann flertalet radbyar. Några välbevarade radbyar som ännu finns kvar är Hagestad i Skåne och Långlöt på Öland. Några andra radbyar på Öland är Gösslunda, Hulterstad, Lilla Frö, Melösa, Slagerstad, Södra Kvinneby, Södra Sandby, Triberga, och Törnbotten.

Rusthållare kallades den, som var innehavare av ett hemman, vilket åtagit sig att sätta upp och underhålla ryttare med häst och utrustning. Som kompensation befriades han från de så kallade grundskatterna.

Slankvecka var den vecka då statare fick vara lediga. De kunde under denna tid även byta jobb. Slankveckan skall inte förväxlas med semester för det var ingen betald ledighet. Slankveckan inträffade under sista veckan i oktober. Slankveckan fick sitt namn då den var oavlönad och man fick föda sig själv.

Soldatnamn var en form av, vanligen enstaviga, tillnamn som förr tilldelades indelta soldater, båtsmän och dragoner inom den svenska krigsmakten.

Med det traditionella svenska bruket av patronymikon (son-namn) och ett ganska begränsat spektrum av förnamn fanns ett behov av särskiljande tillnamn. De äldsta soldatnamnen tillkom på 1500-talet, men bruket blev vanligt inom armén först i det yngre indelningsverket (från 1690-talet).

Det fanns två huvudsakliga typer av soldatnamn; dels enstaviga, ofta adjektiv som uttryckte en egenskap som det ansågs fördelaktigt för en soldat att ha (Rask, Villig, Frisk) eller substantiv med militär- (Dolk, Lantz, Sköld) eller naturanknytning (Björk, Ask, Berg); dels namn härledda ur namnet på den rote som soldaten var anställd av, till exempel Bönfält (från Bön), Fjällman (från Fjäll).

Soldatnamnet var vanligen förknippat med soldattorpet och följde med till efterträdaren. En avskedad soldat använde oftast inte längre namnet. Detta innebar också att även om den förste soldaten som fick ett soldatnamn efter en egenskap kanske hade denna, så var det ju långt ifrån säkert att efterträdaren också hade den.

Det är först i slutet av 1800-talet, då hela fenomenet med släktnamn så sakteliga börjar sprida sig över Sverige, som det börjar bli vanligt att soldatnamnen går i arv, en tendens som underlättas av indelningsverkets avveckling.

Några exempel:

Ask, Asker, Bardun, Berg, Berggren, Bjugg, Bjur, Blank, Brännberg, Dolk, Dunder, Duva, Ekman, Elgh, Fast, Ferm, Flink, Fors, Frimodig, From, Frösman, Fyr, Färdigh, Galin/Allard, Gladman, Granath, Gädda, Gälman, Hammar, Hjälm, Hjärt, Hormfält, Hurtig, Häll, Jemte, Kil, Knall, Kornelius, Kraft, Kron, Kämpe, Lantz, Leo, Lilja, Lindgren, Malmström, Modig, Modin, Munter, Nöjd, Polack, Ramklo, Rask, Rehn, Rudin, Ryss, Räv, Sand, Skantz, Sköld, Snygg, Spaak, Stadig, Stark, Stolt, Sträng, Tapper, Trofast, Vaksam, Villig.

Soldattorp kallas ett torp som byggts åt och användes av en indelt soldat i det ständiga knektehållet (indelningsverket). Även kallat knekttorp eller (soldat)boställe. Ett soldattorp skulle enligt stadgan vara 8 * 4 meter och sju stockar högt (ca två meter). Denna specifikation bestämdes av armén för att soldaterna skulle få likvärdiga bostäder men bekostades av roten som anställde soldaten. Därför har de flesta soldattorp samma grundplan men många har utökats och förbättrats av sina rotebönder och/eller "hyresgäster". Åtskilliga av de gamla soldattorpen finns kvar efter att indelningsverket upphörde 1901 och används idag som sommartorp. In- och utflyttning skedde vanligen vid Midfaste (15/20 mars) eller Vårfrudagen (25 mars). Då verkställdes en "syn", dvs inspektion att allt var i sin ordning. Dessutom genomfördes en "torpsyn" vart tredje år även om samme soldat bodde kvar. Om torpet användes av en ryttare eller båtsman gällde likartade regler men kallades ryttartorp resp. båtsmanstorp. Totalt fanns 35 000 - 40 000 torp av dessa slag vid varje tillfälle under indelningsverkets tid.

Förmånen av fri bostad i ett soldattorp var en del av den indelte soldatens ersättning och när han slutade sin tjänst blev han tvungen att flytta ut för att bereda plats åt sin efterträdare. Många familjer, vars försörjare avled under aktiv tjänstgöring, hamnade i stora svårigheter när de på detta sätt blev hemlösa med kort varsel. Enligt lag var roten skyldig att inom tre månader tillsätta en ny soldat. Dock hade ofta roten en viss skyldighet att bistå änkan i sådana fall och om soldaten avled under tjänstgöring kunde armén bistå med begravningshjälp.

Statare var gifta lantarbetare som i regel anställdes på ettåriga kontrakt och fick en stor del av sin lön (stat) in natura av en jordägare (patron). Statsystemet avskaffades år 1945, då det länge minskat i omfattning efter sin kulmen under sent 1800-tal.

Statsystemet tog form under mitten av 1700-talet och började under 1800-talet göra torparna överflödiga, även om systemen fanns kvar parallellt under lång tid. Det nådde sin största utbredning i slutet av 1800-talet och minskade därefter i takt med mekaniseringen av jordbruket. Samtidigt började de utsatta förhållandena för statarna att uppmärksammas, och krav restes på att avskaffa systemet.

Statare förekom mest på större gårdar i södra Sverige och anställdes i regel på ettåriga kontrakt. Under den sista veckan i oktober, den så kallade slankveckan, var det möjligt för statare att flytta och söka anställning vid andra gods. Det var vanligt att statarfamiljer flyttade ofta.

Förhållandena, särskilt med avseende på det boende som erbjöds i statarlängorna, var mindre goda. Detta berodde delvis på att många av längorna inte var byggda med stockväggar utan med plankväggar, vars isolering föll ner till undervåningen. Det ledde till att övervåningarna blev mycket dragiga. Detta var ett modernare sätt att bygga, men fungerade i de här fallen dåligt och innebar en dålig bostadsstandard. Under året var statarna närmast livegna på godset. Statarhustrurna var tvungna att arbeta inte bara i det egna hushållet utan typiskt också med att mjölka kor.

Statarsamhället gav upphov till en litterär stil, statarskolan. I oktober 1945 infördes ren kontantlön i avtalet mellan arbetsmarknadens parter, Svenska Lantarbetareförbundet och Skogs- och Lantarbetsgivarna.

Storskiftet var den första större jordreformen i Sverige. (Den följande var enskiftet)

Initiativtagare var lantmäteriets chef, Jacob Faggot. Reformarbetet började 1749 och 1757 utfärdades en förordning om hur det skulle gå till. Avsikten var att öka produktiviteten genom att varje gård fick färre men större tegar.

Innan dess hade teg- eller solskiftet gällt, vilket innebar att varje gård skulle ha var sin andel av likvärdig kvalitet i byns samtliga åkergärden och ängsmarker. Det handlade om rättvisa och riskpsridning. Olika gärden kunde vara mer eller mindre bördiga, torra, svårplöjda mm. Resultatet blev oftast långsmala åkertegar med relativt liten area och att de enskilda brukarna ofta måste förflytta sig långa sträckor för att kunna utnyttja alla sina åkerremsor i de olika gärdena.

Syftet med storskiftet var att samla de små och utspridda ägodelarna till ett fåtal större åkrar per gård för att effektivisera de enskilda brukningsenheternas produktion. Storskiftesstadgan från 1757 begränsade varje gårds andel till maximalt fyra tegar per äkergärde eller äng. Den ursprungliga koncensusregeln från 1749 skärptes till det ovillkorliga vitsordet, vilket innebar att det räckte med att en bonde i byn begärde storskifte för att det skulle genomföras.

De många bevarade storskifteskartorna (ca 40 000 kartor, oftast i skala 1:4000) visar att reformen ledde till en minskning av antalet åkertegar men inte alls i den omfattning som reformivrarna hade hoppats. Så småningom ledde det till att storskiftet bara blev den första av flera skiftesreformer. Nästa var Enskiftet som genomfördes 1803-1827.

Torp betydde ursprungligen under medeltiden en avskilt belägen gård i motsats till gårdar i en by (dvs gårdar som ligger samlat), ofta ett nybygge på allmän mark (jfr tyskans Dorf och holländskans dorp som dock båda idag översätts med by).

Otaliga ortnamn innehåller än idag ordet torp och kan då ofta härledas tillbaka till en nyodling under medeltiden eller vikingatiden. Slutleden -rup, -orp och -arp är omvandlingar av -torp.

När Gustaf Vasa på 1500-talet införde skattskyldighet för alla jordegendomar skapades olika "skatteklasser" efter markens storlek, räknat i mantal. Gårdar som var mindre än lägsta mantalsklassen, men inte var så små att de blev helt skattefria, klassades då som torp och fick betala 1/4 av full skatt. I början av 1600-talet förekom det att vanliga soldater som utmärkt sig i krig fick ett litet hemman på skogen med äganderätt som pension. Historien om dessa hemman blev senare omtvistad då näraliggande bruk hävdade att de var de rätta ägarna till marken och att ättlingarna till den fd soldaten var torpare dvs. inte hemmansägare.

Under 1600-talet kom beteckningen torp alltmer att användas om små jordbruk som ingick i en större egendom (större gårdar, herrgård eller statsägd mark (kronans mark) men som brukades av annan än markägaren. Brukaren, kallad torpare, betalade då "hyra" till ägaren i form av dagsverken. I Bergslagen var torpare skyldiga att leverera träkol till det bruk som ägde torpet. Mot slutet av 1800-talet minskade antalet torp drastiskt1 och betalning genom dagsverken ersattes med kontant betalning (arrende). Genom lagar 1907-9 likställdes dagsverkesbetalning med kontant arrende och torparens ställning stärktes därigenom. Många torp köptes fria av sina torpare och blev då egna fastigheter.

Genom en lag 1943 förbjöds dagsverksarbeten. Ordet torp mister därmed sin betydelse som arrendeform och används idag ofta om en liten, äldre stuga på landsbygden, ofta använd som sommarstuga.

Torpare var landbor som bebodde mindre gårdar, så kallade torp, för vilka de erlade arrende i form av dagsverken åt markägaren. Genom att ta upp torp på sina ägor var det möjligt för ägare av större gods att långsiktigt försäkra sig om tillgång på arbetskraft.

Torparna levde under tryggare omständigheter än de jordlösa statarna bland annat eftersom torpens bruksrätt ärvdes.

Torparna försvann från Sverige slutligen år 1943 då dagsverken förbjöds som betalningsform för arrenden.

I Finland avskaffades torparinstitutionen tidigare, nämligen hösten år 1918, efter Finska inbördeskriget, vars orsaker delvis kan tillskrivas torparinstitutionen: Torparna fick rätt att inlösa sina torp, varefter 45.000 nya jordbruk uppstod på 1920-talet.

Se även soldattorp.

Vanför är ett ålderdomligt ord för kroppsligt handikappad