Släkten
Schönström
Det fanns en tid då jag inte var intresserad av släktforskning. Det är inte så förfärligt länge sen. Det dröjde nog en bit in i vuxen ålder. Jag har ett minne av att vid olika släktkalas, när man träffade gamla moster Agda och farbror Gunnar, att man tyckte att de bara var just gamla. Tänk så roligt det hade varit att fråga dem om gamla tider, och lyssna på deras berättelser. Det tyckte man inte då. När man släktforskar har man en annan inställning. Ju äldre folk är, desto intressantare är de. Men nu är moster Agda och farbror Gunnar borta. Det är för sent att fråga dem.
Av någon anledning börjar folk inte släktforska förrän på gamla dar. Varhelst jag är i släktforskarkretsar, eller när jag kliver in på landsarkivet, är jag yngst, i de flesta fall med en marginal på 20-30 år. Är det inte förrän på ålderns höst som man börjar fundera på vem man är och vart man kommer ifrån? Eller är det kanske då man känner att man har tid till att ta reda på det? Folk jag träffar är avundsjuka på mig att jag har börjat så tidigt, att jag har så mycket bättre förutsättningar att få information om generationerna före mig. Jag antar att jag är lyckligt lottad, och ändå tycker jag att jag är för sent ute. Man kan aldrig börja släktforska för tidigt.
Att påstå att jag började släktforska för att bättre förstå vem jag är hade dock varit att försköna historien. Det är snarare tillfälligheter i samarbete med ett grundläggande historiskt intresse som gjorde att jag började. För drygt tio år sen fick jag se en handskriven lapp hemma hos farfar med mina förfäder i rakt nedstigande led. I samma veva fick jag nys om Landsarkivet i Lund. Eftersom jag var studerande med gångavstånd till arkivet och möjlighet att forska dagtid kom jag med lätthet längre tillbaka än den där lappen, och jag kunde, stolt som en tupp, presentera resultatet för min farfar. Sen dess har möjligheterna att släktforska förbättrats väsentligt med sökbara databaser och skannade kyrkböcker på nätet, och släktträdet har växt.
Jag får ofta frågan varför jag släktforskar. En speciellt ifrågasättande kompis ville med ett räkneexempel påpeka att jag inte hade mer än 1/64 blod och gener gemensamt med farfars farfars farfar, och att jag borde visa mer intresse för grannen mittemot som jag har så mycket mer gemensamt med eftersom vi vuxit upp under samma tid i liknande miljöer. Det är ju såklart sant. Men det som fascinerar mig är alla de som under generationer vuxit upp med samma namn som jag, som har presenterat sig på samma sätt som jag. Tänk om Rasmus Schönström, som växte upp i Anderslöv i slutet av 1700-talet också kallades ”Schönis” av sina kompisar. Tänk om han kände samma stolthet över sitt namn som jag gör.