Axel Oxenstierna, född 16 juni 1583 på Fånö gods i Löts socken, Uppland, död 28 augusti 1654 i Stockholm, var en svensk greve och statsman. Han blev medlem av riksrådet 1609 och utsågs till rikskansler 1612, och han blev i praktiken regent 1632 då drottning Kristina var omyndig. Oxenstierna betraktas som grundaren av den svenska statsapparaten, bildade ämbetsverk och fick dem att samverka, och lät indela landet i jämnstora län med fasta länsgränser som i huvudsak gäller fortfarande. År 1645 blev Axel Oxenstierna greve med Södermöre i Kalmar län som grevskap.

Oxenstierna var son till riksrådet Gustaf Gabrielsson Oxenstierna (1551–1597) och Barbro Axelsdotter Bielke (1556–1624), och bror till Gabriel Gustafsson Oxenstierna (1587–1640). Den 5 maj 1608 gifte han sig med Anna Åkesdotter Bååt på Oldenburg, ett senmedeltida stenhus i närheten av dagens Tidö slott, sydväst om Västerås i Västmanland.[2] Anna Bååt var född i december 1579, död 23 juni 1649 och begravd i Jäders kyrka. Hon var dotter till Åke Johansson Bååt och Christina Trolle.

1599 skickades Axel Oxenstierna tillsammans med sina bröder Krister och Gabriel av förmyndaren Johan Oxenstierna till dåtidens förnämsta högskolor i Wittenberg, Jena och Rostock.[3] Han studerade främst teologi och latin. Vid hemkomsten 1603 utnämndes han till kammarjunkare hos Karl IX. 1606 anförtroddes han en beskickning till Mecklenburg, under sin frånvaro utnämndes han till riksråd. Genom Karl IX:s testamente 1611 blev han medlem av Gustav II Adolfs förmyndarregering. Redan vid riksdagen i Nyköping i december samma år fungerade han som rikskansler, men tillträdde formellt först den 6 januari 1612, när Gustav II Adolf tillträtt. Samma år reste han som den främste representanten på den svenska sidan till fredsförhandlingarna i Knäred och undertecknade fredshandlingarna den 18 januari 1613. Han belönades den 17 april samma år med posten som häradshövding i Snevringe härad, samt 5 februari 1614 Kimito friherreskap i Kimito socken. Han låg bakom flera lagförslag, främst inom handel och industri. Han utförde ett flertal uppdrag under Gustav II Adolfs vägnar. Den 8 november 1618 förlänades han Malax och Laihela socknar i Österbotten av konungen .[4] Den 16 augusti 1622 belönades han med att få hela biskopsdömet Wenden i förläning. Oxenstierna var Gustav II Adolfs närmaste man under en mycket lång tid. Han ordnade med bröllopet mellan kungen och Maria Eleonora av Brandenburg 1620. Under kriget mot Polen och kriget mot Ryssland hade han yttersta ansvaret över arméns och flottans försörjning, inklusive mat och pengar. År 1622 blev han generalguvernör över Riga och 1629 förhandlade han fram Stilleståndet i Altmark, där Sverige erhöll Livland. Samma år blev han generalguvernör över de nyerövrade svenska territorierna i Preussen.

Efter slaget vid Breitenfeld började han assistera kungen i det pågående trettioåriga kriget. Eftersom Gustav II Adolf krigade i Franken och Bayern blev han 1632 legatus över Rhenländerna, vilket innebar att han hade kontroll över samtliga tyska generaler och prinsar i svensk tjänst. Trots att han aldrig utkämpade ett slag, hade han ett stort strategiskt ansvar. Efter kungens död i slaget vid Lützen 1632 blev han i praktiken landets regent, då drottning Kristina var omyndig. Han ingav protestanter nytt hopp och omorganiserade regeringen i Sverige. Oxenstierna hade även full kontroll över de territorier Sverige erövrat i kriget. Han vann stor respekt från Sveriges motståndare genom sitt pampiga levnadssätt, bland annat kom han till Frankfurtkongressen i mars 1634 i en vagn dragen av sex hästar och tyska prinsar som följde honom till fots. Efter det svenska nederlaget vid Nördlingen 1634, lyckades han med att blanda in Frankrike i kriget, på protestanternas sida 1636.

Oxenstierna lyckades övertala rådet att 1643 förklara krig mot ett militärt svagt Danmark, det så kallade Torstensons krig. I freden i Brömsebro lyckades han att få danskarna att avträda Jämtland, Härjedalen, Gotland, Ösel samt Halland på 30 år. I Westfaliska freden 1648 fick Sverige Pommern, Usedom, Wollin, Wismar och Bremen-Verden. Det trettoåriga kriget avslutades därmed. Oxenstiernas sista år påverkades av Kristinas avundsjuka mot honom.[förtydliga] Han var från början motståndare till Kristinas abdikation, men efter att den nye kungen Karl X Gustav visat stor aktning gentemot honom ändrade han sig. Axel Oxenstierna avled i Stockholm den 28 augusti 1654, två månader efter att Kristina abdikerat. Efter jordfästningen i Storkyrkan i Stockholm den 18 mars 1655 blev han förd till det av honom byggda gravkoret i Jäders kyrka i Jäders socken i Eskilstuna kommun i Södermanland. Under 1600-talet[förtydliga] lät Axel Oxenstierna bygga om kyrkan i flera etapper och den blev hans egen begravningskyrka. Ett nytt kor byggdes 1641–1643. Oxenstiernska gravvalvet i Jäders kyrka ligger under kyrkans huvudkor i öster och tillkom i samband med att denna del av kyrkan, på beställning av Axel Oxenstierna på Fiholms slott[förtydliga], byggdes år 1643–1644. Axel Oxenstierna grundade 1636 det svenska Postverket och i samband med dess 300-årsjubileum 1936, blev han den förste ej kunglige svensk som avbildades på ett frimärke. Vidare blev han rikets förste, ej kunglige person som fick sitt porträtt präglat på ett mynt – en thaler myntad i Würzburg efter Gustav II Adolfs död 1632. I ett berömt brev till Oxenstierna den 4 december 1630, skriver Gustav II Adolf "Det vore att önska att flere funnes, som med samma beskedenhet, trohet och vett saken hanterade; tvivelsfritt vore det, att riksens tjänst och allas vår välfärd då säkrare stode." Han kallar honom "... ett instrument, mig av Gudi givet, många tunga saker igenom att lykta." och anförtror honom sin "... åminnelse och de sinas välfärd." Axel Oxenstierna motsvarade väl denna uppskattning och detta förtroende, vilket han visade genom hela sin livsgärning.[5]