Eriksdotter Prinsessa av Sverige, Eufemia
Född
1317
[1] .
Död
mellan 1363 och 1370
[1] .
|
Levnadsbeskrivning
Eufemia Eriksdotter, svensk prinsessa, f. omkr. 1317, d. efter 27 okt. 1363 men före 16 juni 1370. Föräldrar: hertig Erik Magnusson av Sverige och Ingeborg Håkonsdotter av Norge.
G. 1336 efter påsk m. hertig Albrekt II av Mecklenburg, d. 18 febr. 1379.
E. var uppkallad efter sin mormor, konung Håkon Magnussons av Norge drottning Eufemia från Rügen (efter vilken Eufemiavisorna fått namn). Sin far hertig Erik hade prinsessan E. redan vid tidpunkten för födelsen blivit skild från genom händelserna vid Nyköpings gästabud dec. 1317 och genom hans död nyåret därpå (se ovan s. 308 ff.). Jämte modern och brodern, konung Magnus Eriksson, var det framför allt en person, som kom att stå E. nära under uppväxtåren. Det var drotsen, sedermera hövitsmannen i Finland Mats Kettilmundsson. Denne, som senare i sitt testamente (d. efter mitten av 1320-talet) ihågkom E., var en av de ytterst få svenskar, som beseglade avtalet om hennes förlovning 1321. Hennes mor hertiginnan Ingeborg i Halland förberedde vid denna tid i samförstånd med sin gunstling och senare make Knut Porse ett angrepp på Danmark. Av denna anledning hade de sökt anknytning till Mecklenburg. Den 24 juli 1321 uppehöll sig ett sändebud från furst Henrik II av Mecklenburg på Bohus. Här träffades avtal dels om ett angrepp på Skåne, dels om ett äktenskap mellan Henriks son hertig Albrekt och Magnus Erikssons syster E. Denna var då endast några år gammal, och äktenskapet fick därför ställas på framtiden. Då de båda nyförlovade voro befryndade, fick Henrik lova att skaffa påvlig dispens till giftermålet.
Det dröjde inte länge, innan förbundet på Bohus slogs i spillror. Det enda bestående resultatet av detta blev förlovningen mellan Albrekt och E., men först efter femton år kom förlovningen att leda till äktenskap. Tidigt uppträder E. som sigillvittne vid sin brors godsaffärer. Senare torde hon också ha fått ett visst inflytande på styrelsen. Då konung Magnus år 1335 utsåg Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta) till drots, framhölls det särskilt i drotsfullmakten, att E. lovat att råda och stödja den nyutnämnde under hans ämbetsutövning.
Strax efter påsk 1336 sände Magnus sin syster E. till Rostock, där hon gifte sig med Albrekt. Vid midsommartid for sedan Albrekt med sin gemål över till Sverige. Efter några dagars uppehåll i Kalmar foro de vidare till Stockholm. Här ägde vid denna tid Magnus Erikssons kröning rum. I samband med den blev Magnus slagen till riddare av sin svåger från Mecklenburg, som själv före avresan tilldelats riddarslaget av hertig Erik av Sachsen-Lauenburg.
Överflyttandet till Mecklenburg innebar inte stora förändringar i E:s yttre villkor. Fortfarande förekommer hennes namn mest i affärshandlingar. Den dyrbara hovhållningen bör i stor utsträckning ha tagit hennes tid och krafter i anspråk. Om hon därjämte kunnat utöva något inflytande på sin make är osäkert. Ett enstaka brev tyder på, att hon också spelat en viss politisk roll (25 juni 1359).
E:s tid som hertiginna kom särskilt att te sig fördelaktig för de mecklenburgska hansestäderna. Under åren 1340–41 tilldelade Magnus Eriksson på hennes förbön städerna Rostock och Wismar nya privilegier i Norge. Om hon också inför den mecklenburgske hertigen lagt sig ut för sina två gamla fosterland, Sverige och Norge, är inte känt. Endast vid ett enda tillfälle efter bröllopet kan hon konstateras vidtaga en åtgärd, som berör Sverige. Den 15 april 1357 överlåter hon till Skänninge nunnekloster den del i godsen Hammar och Farthaes, som hon hade arvsrätt till efter sina avlidna halvbröder Håkan och Knut, söner till hennes mor Ingeborg i dennas andra äktenskap med Knut Porse. E:s insats vid sonen Albrekts tronbestigning i Sverige är höljd i dunkel, och det är t. o. m. osäkert, om hon själv har fått uppleva denna händelse; sonen besteg tronen i början av 1364, medan modern för sista gången omtalas som levande den 27 okt. 1363.
På Bohus hade det bestämts, att Sverige skulle för E. erlägga 5 000 mark silver i hemgift och Norge lika mycket. Också sedan fördraget i övrigt hade brutit samman, kom man att hålla fast vid detta avtal. Det dröjde emellertid länge, innan hemgiften blev betald. Så sent som omkring 1340 fick Magnus söka lugna svågern genom att till denne pantsätta marknaderna i Skanör och Falsterbo. Enligt vad som. bestämts på Bohus, skulle Gadebusch i västra Mecklenburg ha utgjort E:s morgongåva. Staden representerade ett värde av 20 000 mark silver. Det var från början meningen, att E. skulle ha behållit denna morgongåva under hela sitt liv, och att den skulle ha utgjort hennes änkeresidens, om maken avled före henne. Då Bohusfördraget gick om intet, brydde man sig inte om att hålla fast vid denna bestämmelse. Den 28 juli 1348 är staden Neu-Bukow med landet Buge E:s morgongåva, och femton år senare har hon än en gång skiftat morgongåva och innebar då Hagenow. Neu-Bukow är beläget nordost om Gadebusch och Hagenow nästan rakt söder om denna stad. Men inte ens förordnandet att Hagenow skulle vara E:s morgongåva kom att bli bestående. Den 27 oktober 1363 avstår hon från platsen. Om hon erhållit någon ytterligare morgongåva är inte känt. Hagenow kom emellertid att än en gång spela en roll i historien om henne. Den 16 juni 1370 instiftade Albrekt II en vicaria i Schwerindômen till åminnelse av sin döda gemål. Denna skulle bekostas med 50 mark av de årliga inkomsterna från Hagenow. – Om E:s sigill se H. Fleetwood Svenska medeltida kungasigill, 3 (1947), s. 145–148. (Svenskt Biografiskt Lexikon)
Relationer och barn
Källor
-
finnholbek.dk
-
wikipedia
-
wikipedia/Erikskrönikan
-
Svenskt biografiskt lexikon
Personregister
Efternamnsregister
Ortsregister
Tillbaka till startsidan
Framställd 2024-05-20 med hjälp av Disgen version 2018.