Det fanns en tid då jag inte var intresserad av släktforskning. Det dröjde nog en bit in i vuxen ålder. Jag har ett minne av att vid olika släktkalas, när man träffade gamla moster Agda och farbror Gunnar, att man tyckte att de bara var just gamla. Tänk så roligt det hade varit att fråga dem om gamla tider, och lyssna på deras berättelser. Det tyckte man inte då. När man släktforskar har man en annan inställning. Ju äldre folk är, desto intressantare är de. Men nu är moster Agda och farbror Gunnar borta. Det är för sent att fråga dem.

Av någon anledning börjar folk inte släktforska förrän på gamla dar. Varhelst jag är i släktforskarkretsar, eller när jag kliver in på landsarkivet, är jag yngst, i de flesta fall med en marginal på 20-30 år. Är det inte förrän på ålderns höst som man börjar fundera på vem man är och vart man kommer ifrån? Eller är det kanske då man känner att man har tid till att ta reda på det? Folk jag träffar är avundsjuka på mig att jag har börjat så tidigt, att jag har så mycket bättre förutsättningar att få information om generationerna före mig. Jag antar att jag är lyckligt lottad, och ändå tycker jag att jag är för sent ute. Man kan aldrig börja släktforska för tidigt.

Att påstå att jag började släktforska för att bättre förstå vem jag är hade dock varit att försköna historien. Det är snarare tillfälligheter i samarbete med ett grundläggande historiskt intresse som gjorde att jag började. För drygt tio år sen fick jag se en handskriven lapp hemma hos farfar med mina förfäder i rakt nedstigande led. I samma veva fick jag nys om Landsarkivet i Lund. Eftersom jag var studerande med gångavstånd till arkivet och möjlighet att forska dagtid kom jag med lätthet längre tillbaka än den där lappen, och jag kunde, stolt som en tupp, presentera resultatet för min farfar. Sen dess har möjligheterna att släktforska förbättrats väsentligt med sökbara databaser och skannade kyrkböcker på nätet, och släktträdet har växt.

Jag får ofta frågan varför jag släktforskar. En speciellt ifrågasättande kompis ville med ett räkneexempel påpeka att jag inte hade mer än 1/64 blod och gener gemensamt med farfars farfars farfar, och att jag borde visa mer intresse för grannen mittemot som jag har så mycket mer gemensamt med eftersom vi vuxit upp under samma tid i liknande miljöer. Det är ju såklart sant. Men det som fascinerar mig är alla de som under generationer vuxit upp med samma namn som jag, som har presenterat sig på samma sätt som jag. Tänk om Rasmus Schönström, som växte upp i Anderslöv i slutet av 1700-talet också kallades ”Schönis” av sina kompisar. Tänk om han kände samma stolthet över sitt namn som jag gör.

Det betyder inte att Jöns Jönsson och Måns Månsson är ointressanta för mig. På något sätt finns samhörigheten där ändå, och går man en 200 år tillbaka hette i princip alla i Skåne Jöns Jönsson och Måns Månsson. Det går inte att vara snobbig när man släktforskar, då kommer man troligtvis att lägga ner det ganska snart. Man har ju hört historien om släktforskaren som stolt konstaterade att han kom från en lång rad doktorer, tills han kom på att förkortningen ”Dr” stod för dräng. Sant eller inte, så tror jag att man släktforskar av fel skäl om man slutar för att man inte hittar fint folk i släkten. Jag tror att man mår bra av att komma ner på jorden lite, att komma till insikt att man har båda fötterna planterade i myllan. Att inse att om man får lite dynga på finskorna så är inte det hela världen.

Sen måste jag erkänna att jag har en överdriven förkärlek för katalogiserande och sorterande. När jag var liten drömde jag inte om att bli fotbollsproffs eller brandman. Jag ville bli brevbärare, för då fick man sortera. Drömmen har väl bleknat något men intresset finns fortfarande. Samtidigt känner jag en märklig dragning till meningslösa uppgifter, som att döda bananflugor en och en hemma i köket eller rensa stranden hemma hos mina föräldrar från stenar. Jag vet mycket väl att nästa gång det blåser minsta lilla kommer det lika många nya stenar. Det är inte resultatet som är målet, det är själva arbetet. Detta i kombination med sorteringsivern gör att jag har alla förutsättningar som krävs för att bli en äkta släktforskare.

För släktforskning är inget man blir klar med. Det finns alltid nya grenar på trädet att följa, och så fort man hittar en ny person leder det automatiskt till många fler. Och när man borrat ner sig i datum och årtal ett tag, kan man stanna upp och reflektera över alla dessa människors livsöden, och kanske dyka ner i någon enskild familjs liv och ta reda på mer om ställena de har bott på och vad de har sysslat med. Det tar aldrig slut och det är tur det.

Ända sen jag började intressera mig för släktforskning har jag funderat över var namnet Schönström kommer ifrån.

Jag har stött på många teorier under åren, och även själv lagt fram en del. Den populäraste har sitt ursprung i kopplingen till den adliga släkten Schönström. Kan det verkligen vara en slump att stavningen är den exakt samma? Eftersom den adliga släkten dog ut på 1800-talet och att ingen dokumenterad koppling till vår släkt finns, bygger teorin på att den adliga släkten Schönström levt vidare på ett inofficiellt sätt. Den adliga släkten innehade under 1700- och 1800-talen godsen Gyllebo och Gärsnäs på Österlen, så den geografiska närheten till Börringetrakten där spåren av min släkt slutar, kan ge liv åt en sån teori, även om tio mil på den tiden var en ansenlig sträcka. Att ett utomäktenskapligt barn med blodsrötter i Schönström-släkten skulle tillåtas ta sig namnet Schönström, är dock i min mening föga troligt.

Den som först tog sig namnet Schönström var Jöran, född i Börringe 1746. Innan han tog sig namnet kallades han för Rasmusson efter sin far Rasmus Jönsson. Jörans efternamn skrivs i rullorna dock med Sjö-. Huruvida han kallade sig Sjöström eller Sjönström är oklart. Namnet hänger delvis med till nästa generation då Christen står med namnet Sjöström i husförhörslängden. Längre fram går man dock över till att använda namnet Schönström även i denna släktgren, vilket tyder på Sjöström var en tillfällig förvrängning. Över huvud taget bör man inte lägga så stor vikt vid stavningen vid den här tiden. Läs- och skrivkunskaperna var inte så utbredda och det är troligt att det bara var prästen och klockaren och ett fåtal till i församlingen som behärskade det skrivna språket till fullo. I Sverige kom dessutom inte den första gemensamma ordboken ut förrän 1898, innan dess stavade man efter eget huvud. Ett för mig troligt scenario är att prästen under husförhörsgången gick runt i gårdarna och frågade vad folket i huset hette, för att sedan föra in det i boken med egen stavning. Och då kunde det bli Sjöström eller Skönström eller Schönström.

Att stavningen Schönström blev den populära under 1800-talet och mer eller mindre permanentades kan enligt en teori bero på ett ökande tyskt inflytande på det svenska samhället. Men om någon frågar om Schönström är ett tyskt namn, så är svaret ett entydigt skånskt: Naä!

Namnet Schönström är ett i grunden typiskt, om än ovanligt, soldatnamn. Soldatnamnen kom till för att på de olika regementena skilja alla Nils Jönsson och Jöns Nilsson åt. Till en början var de enstaviga, t.ex. Berg, Ström och Gren, men allteftersom soldaterna blev fler blev man tvungna att ta till fler stavelser och man skapade namn som Lindberg, Nordström och Dahlgren. Det finns alltså en möjlighet att Jöran Rasmusson blev soldat och fick ett soldatnamn.

Och då har vi nått fram till min senaste teori som delvis överensstämmer med detta. I denna självhushållningens tid fanns det inte så många yrkesmän ute i byarna. Man arbetade som dräng eller piga innan man skaffade något eget och kunde bilda familj. Och då skötte man gården och såg till så att familjen hade mat för dagen. De enda yrkesmännen ute på landsbygden, förutom prästen, var i princip socknens mjölnare och hantverkare såsom skräddare och smeder. Hantverkarna fick yrkesutbildning i form av gesällträning, och det ansågs möjligtvis att dessa kategorier stack ut från bönderna och förtjänade ett ”riktigt” efternamn. Det var i alla fall vanligt att de tog sig soldatnamn. Jöran Rasmusson var skogvaktare till yrket och det faktum att han hade ett yrke utöver lantbruket gör det troligt att det var därför han tog sig namnet Schönström.

Detta är min teori, och den som har något att invända mot den får gärna göra det. Jag har en känsla av att det sista ordet inte är sagt i frågan…

Bakgrund